måndag 17 november 2014

Individen och kollektivet


Jag har blivit gubbe. På riktigt. Jag har blivit den där som jag - när jag var 20 år gammal (för typ 20 år sen, i och för sig) bestämde mig för att aldrig bli. Och jag tycker egentligen inte om det. Jag lovade mig själv att ALDRIG börja gnälla om att "det var bättre förr" och kan möjligen dessutom ha uttryckt att folk som uttryckte sig så använder "nostalgi för att måla över skadorna i historiens fernissa och återanvända minnena till vida överskattade andrahandsvärden". Icke desto mindre - jag har börjat - för att uttrycka mig lite gammaldags - börjat "oroa mig för ungdomens förfall och den allmänna förflackningen i samhället".

Ni vet hur det brukar låta:
”Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt eller aktning för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De är vanvördiga mot sina föräldrar. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matsedlar och har blivit sina lärares skräck.”
Just det här citatet är faktiskt såpass gammalt att det många gånger tillskrivits Sokrates och kan alltså anses vara ännu mer gammaldags än mina egna åsikter. Å andra sidan - det visar kanske på att varje generation ser den nästa som speciellt värdig hån och förakt, just på grund av sitt förfall? Eller att varje generation ungdomar - innan de blir välartade samhällsmedborgare - måste få "leka rommen av sig" och få sväva ut i viss ungdomlig experimentlusta inför livets förtjusnad?

Nåväl. Jag tycker mig se en trend. Och den är oroande.

"Ungdomen av idag klarar sämre än tidigare generationer av att arbeta i grupp".

Jag förstår att den här uppfattningen både kan röra upp känslor och uppfattas som ytterst ålderdomlig (och säkerligen med viss rätta), men jag tänker mig attvissna i ett samhälle, som på många sätt är mer liberalt än det jag och mina generationsfränder växte upp i har blivit så liberalt att kollektivet "samhället" helt fått stå tillbaka för "individen". Något som inte är särdeles konstigt:

Ungdomar idag är - hävdar jag - fostrade i att i högre grad kritisera normer, förhållningssätt, "gamla sanningar" och doktriner än min generation. Samtidigt tar också samhället i stort mer hänsyn till individens behov. "Den stora massan" av medelsvensson i min generation är idag inte en massa, utan flera - betydligt mindre - massor. Och medel- har blivit mer av minoritet- (allt det här tycker jag har sina fördelar - tro inget annat - JAG är liberal!) det gör att de grupper samhällets samtliga resurser pekar på som "särskilda" är "minoriteter" och i denna miljö växer dagens barn och ungdomar upp. 

Ett samhälle där samhället tar hänsyn till etnicitet, religion, sexuell läggning, kön etc. Redan på dagis är det genusfokus, specialkost av religiösa behov, grupper där vi lär barn "ta plats" och "välja" i betydligt högre grad än när jag växte upp. 

Samtidigt - i skolan - lär vi barn att ifrågasätta vad de lär sig. Hur de kommit fram till svaren. Av vem de fått dem och så vidare.

 Det här är idag ett problem med ungas kontakt med försvarsmakten. Dels eftersom man inte längre har en naturlig koppling till försvarsmakten själv (förr hade vi allmän värnplikt. I varje familj fanns åtminstone en som hade haft kontakt med försvarsmakten tidigare) men också för att den mesta information som försvarsmakten producerar idag är producerat av människor i min generation (eller tidigare) och således riktar sig till fel generation.

En vanlig uppfattning idag, bland unga, tror jag (utan att vara särdeles ung själv, men ändå på tämligen goda grunder, eftersom jag umgås med en hel del unga människor - inte minst inom försvarsmakten) - är att man i och för sig är intresserad av demokrati och ser det som en rättighet att få rösta, säga vad man vill, tro som man vill, älska vem man vill etc. Men utan att ta ansvar för att försvara demokratin - i varje fall inte med militärt våld. Vissa uttrycker det t.o,m. att det skulle vara ovärdigt demokratin att t.ex. genom värnplikt tvinga människor att vara med och ta ansvar för att försvara den.

Många ungdomar har idag t.ex. problem med (eller uttrycker i alla fall problem med) den erforderliga disciplin och rutiner som ett arbete som soldat ställer kravet på.

Vi - samhället - har fostrat dem så. Vi har alltid tagit hänsyn till dem som individer, men utan att - för att hårddra det lite - lära dem hänsyn inför kollektivet. 

Det här lämnar ungdomar dåligt rustade att möta kraven som samhällsmedborgare. Man har hittills aldrig behövt ta ansvar för att upprätthålla samhällets funktioner. Samhällets funktioner har varit till för att lösa deras individuella behov - inte tvärt om.

Ett sätt att motverka detta skulle kunna vara till exempel att informera om hur samhället fungerar - både vad det gäller ens rättigheter, vad samhället har för resurser, men också om vad som krävs av medborgarna själva - som individer - måste "offra" av "friheter" för kollektivets - samhällets bästa. Jag förordar ett obligatoriskt skolämne - låt oss kalla det "försvarskunskap", där ungdomar kan lära sig mer om samhället och varför vi har en försvarsmakt och till vad den kan användas - både vad det gäller civila insatser och militära.

Och både vilka rättigheter man försvarar och vilka skyldigheter det kräver. Av en demokrati. I ett samhälle. I ett kollektiv. Där inte alltid du som individ och dina behov är viktigast. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar